Usch, det här var så traumatiskt (för mig) att det har dröjt en månad innan jag kunnat förmå mig att titta på bilderna. (Jag efterdaterar inlägget, så att det hamnar rätt i kronologin). Och ändå orkar jag nästan inte skriva om det nu heller. Men i korthet (och för att bearbeta):
Torsdag eftermiddag kräktes Hedda myckte och flera gånger på raken. Och bajset var konstigt, som äggröra. Jag ringde hem Mattias som kom som ett skott. Ringde sjukvårdsupplysningen som rådde oss att åka in till akuten. I taxin på vägen dit var Hedda så trött, så trött, och i väntrummet på akuten var vi tvungna att hissa och nypa henne för att hon skulle vakna. Läskigt, läskigt! Vi fick vätskeersättning och en liten spruta att ge henne medan vi väntade på att få träffa läkaren. Då piggnade hon till, men kräktes när jag försökte amma henne. Vi skickades iaf hem, efter att ha träffat doktorn, med instruktion om att fortsätta ge vätskeersättning var 5:e minut.
På fredagen var hon bättre, men på lördag morgon kräktes hon igen och igen och blev liksom hopsjunken av all vätska hon förlorade. Vi åkte in till Sachsska igen, och blev inlagda. Hedda fick sond genom näsan och matades först med vätskeersättning och sedan med bröstmjölk. Hon fick behålla maten, till vår stora lycka! Och gavs sedan mer mjölk, fortfarande i sond. Även den stannade i magen. Då somnade Mattias och jag utmattade, hopkrupna i den säng som egentligen är till för en övernattande förälder, men förstående personal lät oss vara.
På söndag morgon var vi båda på helspänn när jag försiktigt provade amma Hedda. Så fruktansvärt rädd för att hon skulle kräkas igen. Men det gick bra! På darriga ben åkte vi hem igen vid lunchtid på söndag, och möttes av min fantastiska mamma som tog hand om oss alla tre.
